Emelie Hedenberg

Jag har insett att det är fler än jag trodde som läser min blogg, vilket jag är väldigt glad över. Tack till alla underbara människor som visat sitt stöd och sin omtanke för mig, det betyder så himla mycket för mig! 

Nu är det dock så här, att jag formulerat mig på ett sätt som tyvärr också lett till några missförstånd. Det ber jag hemskt mycket om ursäkt för, till alla som rått illa. Det var inte med mening att någon specifik person skulle ta åt sig. Jag är inte den sortens person som vill hänga ut nära och kära offentligt när jag är ledsen eller besviken. För det tycker jag är något som är otroligt respektlöst. 

Så för att ställa detta till rätta, så har jag läst igenom mitt inlägg och reflekterat över mina ord så att det nu stämmer mer överrens med mina tankar och verkligheten. Här nedan är den nya versionen av mitt inlägg, ni är alla varmt välkomna att det läsa om ni har tid och lust.

 

---

 I helgen fick jag definitivt känna på besvikenheten av att misslyckas med något man verkligen vill göra bra. Det var platt fall, totalt. Det här är känslor jag kämpat hårt med hela mitt liv, kampen mot känslorna som överväldigar mig när jag känner mig otillräcklig och misslyckad. Denna helgen kändes som ett slag i ansiktet och en kniv i ryggen från mitt undermedvetna, då jag inte kunde ta emot mig själv. 

Alla kämpar vi mot våra demoner, och alla har vi dåliga dagar. Jag vet precis hur det känns att känna sig värdelös. Jag ville så innerligt lyckas på min högstanivå under helgen. Jag hade sett fram emot det och har drömt så mycket om att få visa upp mig då jag inte får chansen till det annars (står på bänken i elitlaget och det är inte mycket av en som folk får se då). Jag tänkte att om jag kanske visar vad jag går för, så kommer man få upp ögonen för mig, och kanske får jag då även chansen att spela lite i elitserien. 

 

Med tanke på min föregående säsong, som tog musten ur mig helt, så behöver jag en hjälpande hand lite oftare än andra människor kanske behöver. Jag var knäckt i nio månader, och det är faktiskt ett under att jag står här idag och valde att skriva på för en ny säsong. Jag tackar Gud för det. Jag är så tacksam för styrkan jag fick från ingenstans och kunde ta mig modet att våga sikta högt och välja att satsa trots omständigheterna.

Jag är skör. Jag behöver hjälp att hitta tillbaka till kraften inom mig i stunder då det känns tungt. Depressionen tog hårt på mig förra säsongen och jag känner ärren extra tydligt vissa dagar. Ibland är det tomhet, ibland är det hjärtesorg, ibland är det saknad och ibland är det besvikelse som knager djupt in i själen på mig. Dessa känslor är något jag ibland har fruktansvärt svårt att hantera. När de väl är där, är det inte helt lätt att ta sig från dem helt på egen hand. Dock är det inte alltid speciellt mycket som krävs för att hjälpa mig upp från det svarta hålet, det kanske räcker med ett "Jag tror på dig, Emelie". 

Jag vill tacka mina vänner som peppade mig och försökte hjälpa mig upp i helgen. Tack för att jag fick yttra mina känslor och ord, och att ni stöttar mig i alla situationer. Men jag tar upp det här ämnet då jag anser att många andra människor hade kunnat anstränga sig mer för att göra situationen bättre för personer i sin omgivning, som har det tufft, genom bara ett få par enkla saker:  

 

I hopp om att så många som möjligt läst detta igen, så säger jag tack för att ni tog er tid att göra just det. Jag hoppas även att ni reflekterar över det från ert eget perspektiv. Har ni någon tanke så är frågan fri. Har ni inte det, så är det helt okej. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni kikar in igen, och vill följa med mig genom allt vad mitt liv har att erbjuda. 

 

Vad jag även vill tillägga här efter inlägget är hur bra jag mått den senaste tiden. Denna helgen som var (endast två dagar) är den enda stunden med demoner på väldigt länge. Jag vill verkligen inte få det att framstå som att jag är inne i en depression, eller att jag mår dåligt nu. För det är inte sant, och långt ifrån hur jag vill att min verklighet ska se ut. Helgen är över, och jag har gått vidare. Jag lärde mig mycket från den, och från hur jag kände inom mig. När jag känner att liknande känslor kryper sig på mig nästa gång kommer jag veta bättre hur jag kan hantera dem. Om ni följt mig här på bloggen hoppas jag att ni inte kunnat undvika hur fantastiskt bra jag mått de senaste månaderna! Mitt liv är något underbart vackert, och jag är tacksam för oändligt många saker.

 

Hoppas ni förstår min situation, och mitt syfte med mitt inlägg. 



Kram E.